Aldrig varit så rädd i hela mitt liv

I måndags var det instruktörsutbildning. Vi fick varsitt ”ekipage” i Pias (hon som håller i utbildningen) fortsättningskurs. Jag fick ett trevligt ekipage – en 11 månaders gammal brun labrador och dess rätt unga, trevliga matte + hennes pojkvän. Det var matten som tränade med hunden och det var faktiskt roligare än vad jag trodde att ge tips och råd!! Det var jättekul att få hjälpa dem och lära dem nya träningsmetoder och tips. Man fick en sån himla respons, så himla roligt! Tror faktiskt att kursinstruktör är något för mig då jag gillar att hjälpa och lära! 😀

Idag tränade jag med min kära träningsgrupp som vanligt. Extra var jätteduktig och jag är ännu en gång nöjd med min härliga prick. Och kanske har jag kommit på vad som är fel med rutan! Alltid när jag tävlat har det varit rätt små koner men jag har ganska höga koner (och har nästan bara tränat med dem)… Kanske kan det vara det som varit felet? Jag tror även att vi måste variera avståndet mellan konerna lite mer, brukar träna med kortare avsånd mellan konerna och kanske har hon svårare för att springa in i rutan när det är bredare mellan konerna? Då ser hon ju inte rutan lika tydligt… Hm, så nu ska jag träna med lägre koner och variera avsåndet mellan konerna mer och se om det ger något resultat.

Måste berätta om när vi var påväg hem från klubben idag!! Jag, Mikaela, Jonathan och Mikaelas pojkvän Andreas lämnade av Extra hemma efter lydnadsträningen för att åka och handla pizza. När vi kört en liten bit så hör vi en hund skrika (det lät precis som att vi kört på den). Mikaela saktar in och stannar och jag skriker av skräck och rädsla, har aldrig någonsin hört en sån skräck i min först i hela mitt liv. Min första tanke var ”EXTRA!!!”. Jag hann tänka tusen tankar om att t.ex. Extra hade smitit ut när Jonathan låst dörren och sprunigt efter bilen när vi kört och på något sätt blivit påkörd. Jag fick upp tankar om att Extra skulle ligga på vägen eller komma haltandes emot mig. Mitt hjärta satt uppe i halsen och det kändes som mitt liv just tatt slut. Jag slet upp bildörren och sprang ut, kollade på gatan men såg ingen hund liggandes på vägen. Började kolla på trottoarerna och fick se en kvinna gå med sin hund. Jag sprang fram till kvinnan med hunden och frågade vad som hände och hon berättade att hon råkat trampa sin hund på foten och att vår baklucka var öppen. Eftersom jag glömt stänga bakluckan efter att jag lämnat Extra inne så hördes hundens skrik så himla tydligt. När vi satt oss i bilen igen påväg till pizzerian sa Andreas att han aldrig någonsin har hört en röst med så mycket rädsla, sorg och skräck som när jag skrek. Och det kan nog stämma, för jag själv har aldrig hört någon människa eller mig själv så rädd. Hade det varit Extra vet jag inte vad jag hade tagit mig till (eller Jakita för den delen, men jag var rätt säker på att det skulle varit Extra som sprungit efter bilen och inte Jakita), mina älskade tjejer. Solstrålarna i mitt liv. De finaste som skapats. Usch, ni skulle bara veta hur mycket jag darrade i benen efteråt. Jag var så himla chokad.

Till något roligare! Extra är anmäld till tre lydnadstävlingar till nu. Ska bli jätteroligt! Tills dess ska vi träna rutan som in i sjuttsingen.

Just nu ligger jag med mina två underbara hundar i min säng och myser. Det är så mysigt att sova med dem! De sover hos mig rätt ofta på nätterna (i sängen). De fläker ut sig rätt rejält så jag får snällt ligga som en liten strimla bredvid dem! Haha, men det gör jag så gärna så. Njuter av att ha dem hos mig varje sekund. Mamma har åkt till London med jobbet idag, så imorgon till på söndag kommer jag även att få ta morgonrundan (mamma tar alltid den annars eftersom hon tycker det är skönt att gå ut med dem på morgonen) med hundarna. Kan dock säga att jag inte är så glad för det, ingen morgonmänniska här inte…. Så imorgon ska jag upp extra tidigt! Men jag överlever nog 😉

4 tankar om “Aldrig varit så rädd i hela mitt liv

  1. Vad skönt att det inte var någon fara. Finns inget värre. Whiskey var nära ögat en gång och det värsta var att jag bara kunde titta på. MEN inget hände, som tur var.

    Dina tankar om rutan kan nog stämma. Lycka till i träningen och på tävlingar.

  2. Klart att du överlever!! Här är vi uppe vid 4.30 ca…..tur man kan lägga sig igen. T.o.m Gilbert tycker det är pestigt att ens öppna ögonen vid den tidpunkten.

    Du kommer att bli en utmärkt instruktör. Man kanske skulle anlita dig?? 😉
    Att ha valp är underbart men ack vad jobbigt. Man hade glömt bort hur mycket det finns som små killar kan stoppa i munnen.

    Önskar dig en riktigt trevlig helg
    Kramar
    från en matte med påsar under ögonen 😉

  3. Låter grymt skoj med instruktörsutbildning. Vill också gå den, men tiden finns inte. Har varit hjälpinstruktör flertalet kurser på agility och tycker det är underbart att ge ekipage tips och se de utvecklas.
    Kul att verkar ha funnit en lösning på rut-problemen. Hoppas de ordnar sig.
    Visst är det skönt att slippa morgonpromenader…har också en lyxen ofta 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s