Förra lördagen var jag och mamma på Limhamnsfältet och rastade hundarna, det har vi ju gjort sen Jakita var ett halvår gammal så dem är ju väldigt vana vid att va där. Som vanligt sprang hundarna lösa, lekte, sprang och bara ”va”. Det gick en stund och vi hade inte sett Jakita på ett tag. Vi brukar alltid se en skymt av henne då och då, men inte denna gången. Tillslut hade det gått en timme. Vi har ju aldrig ”blivit av” med henne i Malmö så det kändes lite oroligt eftersom vi inte var hemma. Jag ringde polisen, anmälde en försvunnen hund. Efter ytterliggare en timme hade det gått över två timmar sedan vi såg henne senast och vi hade hunnit gå på fältet fyra varv runt enda ut till T-bryggan. Då började tankarna ploppa upp i huvudet ”Vart är hon?”, ”Hade hon varit kvar på Limhamnsfältet hade vi hittat henne”, ”Har någon kidnappat henne?”….Det är ju allt för vanligt med hundkidnappare i dagens samhälle. Jag trängde bort tankarna och försökte tänka ”Det är Jakita vi pratar om, det kan ta ytterliggare timmar om hon hittat något roligt vilt att jaga”. Efter ca 3 timmar började jag ge upp, jag började oroa mig, jag och mamma gick över vägen till en gammal järnväg där hon varit en gång tidigare (finns lite buskar och sånt där) och jag säger ”Asså mamma, det är något fel. Det är någonting som inte stämmer, tänk om någon har tagit henne…”. Mamma är envis och kollar sig runt om medan jag går mot ett annat håll. Plötsligt hör jag mamma ropa ”Kiiiiiiddi!”. Snabbt som sjutton viker jag upp bredvid mamma och får se Jakita, överlycklig. Tårarna kommer, min Jakita. Dumma hund. Hon är inne på ett inhägnat område där det står en securityskyllt. Där står det även att det är ett larmat och bevakat område. Jakita står och steppar och vill bara ut till oss, inne på det inhägnade området står det en gammal bil som liknade vår förra lite. Hon börjar steppa mot bilen (hon älskar att åka bil). Mamma springer runt medan jag står och pratar med Jakita vid staketet (staketet var ca 3 meter högt så man kunde inte klättra över heller). Vi hittar ingen grind eller öppning, Jakita är inlåst. Hon måste ju ha kommit in någonstans? Under tiden jag ringer polisen för att be någon komma dit så hittar mamma ett hål bland en massa buskar -det var där hon hade kommit in. Vi gick ut Jakita, tungan hängde men en hel del energi fans kvar i det lilla knippet. När vi kom hem somnade hon skönt, dagen efter haltade hon en del men det gick över nästa dag. Skönt!! Hon hade säkert överansträngt sig, det har hänt Extra ett par gånger innan. Skönt att allt ordnade sig tillslut, började som sagt gå i hemska tankar. Jakita, lilla Jakita, jag vill att hon ska få springa fritt och få utlopp för sin energi, hon är liksom ”born to be wild”…..men tyvärr så händer sånt här allt för ofta. För hennes egen skull (och för våran förstås) är jag ledsen, för det måste vara jobbigt för henne också. Jag tycker själv det är jobbigt att ha en sån hund, men har lärt mig att leva med det. Jag börjar tvivla på att det går att ”tämja” denna hund. Inomhus är hon underbar på alla sätt och vis, men när man kommer ut i naturen….då kommer vargen i henne fram. Att ha två hundar som Extra är en dröm för mig, allt hade varit så mycket enklare och det hade varit så roligare att gå långpromenader. Detta kanske låter dumt, korkat, konstigt, överdrivet, ofint, ja -gud vet allt…men det är sant. Har ju hört talats om ”anti-jaktkurser” men tvivlar starkt. Någon som vet vad det innebär?

Något som jag blir lite oroad över ibland är att hundarna tar efter varandra. När Extra kom till mig brydde hon sig inte ett dugg om kaniner, fåglar och katter. Men det har Jakita uppmärksammat så även hon blir galen när hon ser en kanin. Men hon är inte Jakita, skulle hon springa efter kommer hon efter ett par sekunder. Jakita kan vara borta i timmar, men ändå. Det är sjukt störigt. Har även märkt på Extra att hon ”vågar” springa mycket längre ifrån mig än vad hon gjorde förr, och det är också ”tack vare” Jakita tyvärr. Jakita är inte någon bra förebild när det gäller sånt. Tyvärr är det ju ofta så att hundarna tar efter varandras ”dåliga” sidor. Jag har länge levt på ”det blir bättre med tiden”. Jakita är ju ändå sju år nu (eller fyller 6 mars) men det känns som att hon blir värre med åren istället, hehe 😉 Det jag är mest rädd för är att det någon gång ska hända något. Att det slutar illa. Den tanken är så overklig, men har ändå varit så ”nära” så många gånger. När försvinner vår ”tur”?

Älskade tokiga hund, om du inte kunde lära dig någon gång.

Tänkte knäppa ett kort på mina guldklimpar tillsammans, såhär bra gick det….

Har precis skickat in mitt projektarbete (det var deadline idag), vilket känns jätteskönt. Supernöjd med Nisse och Annelies framsteg!