Born to be wild

Förra lördagen var jag och mamma på Limhamnsfältet och rastade hundarna, det har vi ju gjort sen Jakita var ett halvår gammal så dem är ju väldigt vana vid att va där. Som vanligt sprang hundarna lösa, lekte, sprang och bara ”va”. Det gick en stund och vi hade inte sett Jakita på ett tag. Vi brukar alltid se en skymt av henne då och då, men inte denna gången. Tillslut hade det gått en timme. Vi har ju aldrig ”blivit av” med henne i Malmö så det kändes lite oroligt eftersom vi inte var hemma. Jag ringde polisen, anmälde en försvunnen hund. Efter ytterliggare en timme hade det gått över två timmar sedan vi såg henne senast och vi hade hunnit gå på fältet fyra varv runt enda ut till T-bryggan. Då började tankarna ploppa upp i huvudet ”Vart är hon?”, ”Hade hon varit kvar på Limhamnsfältet hade vi hittat henne”, ”Har någon kidnappat henne?”….Det är ju allt för vanligt med hundkidnappare i dagens samhälle. Jag trängde bort tankarna och försökte tänka ”Det är Jakita vi pratar om, det kan ta ytterliggare timmar om hon hittat något roligt vilt att jaga”. Efter ca 3 timmar började jag ge upp, jag började oroa mig, jag och mamma gick över vägen till en gammal järnväg där hon varit en gång tidigare (finns lite buskar och sånt där) och jag säger ”Asså mamma, det är något fel. Det är någonting som inte stämmer, tänk om någon har tagit henne…”. Mamma är envis och kollar sig runt om medan jag går mot ett annat håll. Plötsligt hör jag mamma ropa ”Kiiiiiiddi!”. Snabbt som sjutton viker jag upp bredvid mamma och får se Jakita, överlycklig. Tårarna kommer, min Jakita. Dumma hund. Hon är inne på ett inhägnat område där det står en securityskyllt. Där står det även att det är ett larmat och bevakat område. Jakita står och steppar och vill bara ut till oss, inne på det inhägnade området står det en gammal bil som liknade vår förra lite. Hon börjar steppa mot bilen (hon älskar att åka bil). Mamma springer runt medan jag står och pratar med Jakita vid staketet (staketet var ca 3 meter högt så man kunde inte klättra över heller). Vi hittar ingen grind eller öppning, Jakita är inlåst. Hon måste ju ha kommit in någonstans? Under tiden jag ringer polisen för att be någon komma dit så hittar mamma ett hål bland en massa buskar -det var där hon hade kommit in. Vi gick ut Jakita, tungan hängde men en hel del energi fans kvar i det lilla knippet. När vi kom hem somnade hon skönt, dagen efter haltade hon en del men det gick över nästa dag. Skönt!! Hon hade säkert överansträngt sig, det har hänt Extra ett par gånger innan. Skönt att allt ordnade sig tillslut, började som sagt gå i hemska tankar. Jakita, lilla Jakita, jag vill att hon ska få springa fritt och få utlopp för sin energi, hon är liksom ”born to be wild”…..men tyvärr så händer sånt här allt för ofta. För hennes egen skull (och för våran förstås) är jag ledsen, för det måste vara jobbigt för henne också. Jag tycker själv det är jobbigt att ha en sån hund, men har lärt mig att leva med det. Jag börjar tvivla på att det går att ”tämja” denna hund. Inomhus är hon underbar på alla sätt och vis, men när man kommer ut i naturen….då kommer vargen i henne fram. Att ha två hundar som Extra är en dröm för mig, allt hade varit så mycket enklare och det hade varit så roligare att gå långpromenader. Detta kanske låter dumt, korkat, konstigt, överdrivet, ofint, ja -gud vet allt…men det är sant. Har ju hört talats om ”anti-jaktkurser” men tvivlar starkt. Någon som vet vad det innebär?

Något som jag blir lite oroad över ibland är att hundarna tar efter varandra. När Extra kom till mig brydde hon sig inte ett dugg om kaniner, fåglar och katter. Men det har Jakita uppmärksammat så även hon blir galen när hon ser en kanin. Men hon är inte Jakita, skulle hon springa efter kommer hon efter ett par sekunder. Jakita kan vara borta i timmar, men ändå. Det är sjukt störigt. Har även märkt på Extra att hon ”vågar” springa mycket längre ifrån mig än vad hon gjorde förr, och det är också ”tack vare” Jakita tyvärr. Jakita är inte någon bra förebild när det gäller sånt. Tyvärr är det ju ofta så att hundarna tar efter varandras ”dåliga” sidor. Jag har länge levt på ”det blir bättre med tiden”. Jakita är ju ändå sju år nu (eller fyller 6 mars) men det känns som att hon blir värre med åren istället, hehe 😉 Det jag är mest rädd för är att det någon gång ska hända något. Att det slutar illa. Den tanken är så overklig, men har ändå varit så ”nära” så många gånger. När försvinner vår ”tur”?

Älskade tokiga hund, om du inte kunde lära dig någon gång.

Tänkte knäppa ett kort på mina guldklimpar tillsammans, såhär bra gick det….

Har precis skickat in mitt projektarbete (det var deadline idag), vilket känns jätteskönt. Supernöjd med Nisse och Annelies framsteg!

6 tankar om “Born to be wild

  1. Ursäkta men jag kan inte låta bli att skratta när jag läser din beskrivning av Jakita! Den passar nämligen klockrent in på en viss Fritiof också. Alla dina tankar och känslor kring problemet har jag också. Det är skitjobbigt.Vi var också på fältet förra lördagen och Herr F gjorde sina rundor och den såg man knappt av.
    Att bli instängd bakom larmat staket har Fritiof också varit en gång men liksom Jakita kom han ut från ett hål i staketet. Bushundar 🙂
    De är väldigt lika varandra våra hundar. 🙂

    Ha en bra söndag
    Kram

  2. Haha galen Jakita du har!
    känner lite likadant när det gäller våra jämthundar. Ingen av dom har nånsin kunnat vara lös, stannat kvar på gården och inte springa efter djur men det är ju jakthundar och tränade för att jaga men att ha en hund som inte är tränad för att jaga men jagar iallafall måste kännas lite jobbigt, men hoppas ändå att hennes jaktintresse lugnar ner sig på äldre dar.

    Härliga bilder på voffarna 🙂 Ser att ni inte har någon snö kvar.. tänkt om det kunde vara snöfritt här med.. är så trött på vinterhelvetet så det finns inte! Har planer på vad vi ska hitta på när snön har försvunnit så hoppas det går fort för gaaaah vad jag längtar.

  3. Förstår att det är jobbigt, ville ha det så tidigare att ha alla mina hundar lösa på promenaderna tillsammans.

    Men så har jag Sarek, Sarek har otroligt stort viltintresse. Det har dom andra också men Sarek har fått utdelning för sitt intresse som dom andra inte har fått. Från början så hade jag Sarek jämnt lös i skogen, sprang omkring mig med stort avstånd, fler o fler tillfällen såg jag henne mer sällan men jag visste att hon var runt mig. Sen när hon är vid runt året så hör jag för första gången att hon driver något med skall. Tar nog 3-4 gånger innan jag lyckas bryta henne så att hon bryter drevet o kommer till mig istället. Början skällde jag på henne när hon kom,men det fungerade inte så jag bytte metod , så fort hon kom på pipan fick hon massor utav belöning med leksak. Idag kan jag bryta henne direkt när jag hör att hon är igång. Blev så också för varje gång som Sarek drog iväg på spår efter råddjur eller hare så ökade jag upp intresset för henne på viltet så hon ville ännu mera dra iväg på vilt. Så det är så nu att hon får gå jaktfot brevid mig och när hon får springa hur hon vill så vill jag ha koll hela tiden på henne så vid ett kalhygge alltså öppna ytor o så fort jag ser att hon är på väg bort så kallar jag på henne antingen med rösten eller pipan.

    Detta vill jag INTE ha på Saga så redan när Saga var liten o även idag så får Saga o Sarek numera inte springa tillsammans lösa i skogen. Däremot får Saga vara med Troja som aldrig drar iväg. Tänker likadant på Sareks dotter Twix, hon har stort viltintresse precis som sin mamma. Är så att när dom är lösa flera stycken i skogen så blir dom som en egen flock o lättare att dra iväg. Så från valp tills nu så har Twix bara fått springa helt själv i skogen. Har haft dom andra med mig men dom har fått vara hos mig och Twix har fått göra vad hon vill lös i skogen.

    Har den senaste månaden låtit Troja o Twix eller Twix o Saga springa lösa i skogen tillsammans. För det gör inget om Twix tar efter Sagas sätt i skogen för Saga går inte långt ifrån mig 😉

    Så jag skulle jobba med så fort Jaktia kommer att hon får sin favorit varje gång, boll leksak godis. Twix älskar bollar så hon får en boll varannan gång hon kommer när jag ropar o vislar om hon kommer självmant så får hon alltid en godis bit av mig. Försök att få in pipan bättre att dom kommer på pipan i vått o tort.

    Twix drog efter en hare men lyckades bryta henne med pipan o hon kom för att hon älskar sina bollar 😉

    Men ett tips är att ha dom lösa själva åt gången.

    Oj långt igen hoppas att du hittar något som kan hjälpa dig.

  4. Vilka fina foton och det var väl skönt att det ordnade sig. Tyvärr är det ju inte alltid så självklart. Håller med Cathrine att ibland är det bättre att de inte får möjligheten att färga varandra. Jag släpper inte mina 2 ungtuppar tillsammans om jag itne vet att det är 100 % säkert, då får de gå en och en eftersom att det är så lätt att de tappar fokus på vad jag säger när de är så uppe i varv. Bara en tanke gör vad som känns rätt för dig.

  5. Usch va läskigt!! :O Det är min skräck. Lukas har inte alls 100% inkallning. Visserligen brukar han inte springa långt bort och vara borta för länge. Utan det är mer vara liiite för långt borta och att bryta honom på något är inte lätt. Peppar peppar så har han inte alltför stor jaktinstinkt utan mer ”vanliga” dofter som lockar och sätter bomull i öronen.

    Trodde det skulle ge med sig med tiden. Men börjar nästan ge upp hoppet nu 😉 Känns jättetaskigt att han inte kan springa lös oftare, men vi jobbar på det och stundvis verkar han finna sig i det. Min öfrhoppning var att han skulle förstå ”lös på eget ansvar”, att ju duktigare han är på inkallning desto mer frihet får han…Men den poletten verkar inte riktigt ramla ner hos han….än…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s