Jag vill så mycket i mitt liv

God fortsättning allesammans! Nu tänkte jag skriva av mig lite då detta ämne kom upp då jag pratade med en vän.

Ni som känner mig, eller har följt mig en längre eller kortare tid i bloggen, vet att jag sedan jag skaffade Extra har haft avsikt att avla på henne. Redan när jag skaffade Jakita fanns tankarna där – och det är snart åtta år sedan. Det är en dröm att ta en egen valpkull, speciellt efter en så underbar tik som Extra. Det är en dröm som skulle kunna gå i uppfyllelse nästa gång Extra löper (hon började löpa för ett par dagar sedan). Eftersom jag endast har en termin kvar i gymnasiet, innan jag tar studenten i sommar, så hade det även tidsmässigt passat ultimat. Jag hade haft all tid i världen som jag hade kunnat ägna till valparna och jag hade kunnat ge dem så mycket kärlek. Men skon klämmer någonstans ändå. Jag är så ung, 18 år gammal, fyller 19 om ett par veckor. Jag har upplevt väldigt mycket i mitt liv och varit med om väldigt mycket trots min ålder, men ändå så har jag så mycket kvar. Det finns så mycket som jag vill göra och uppleva. Ska jag ta en valpkull på Extra så vet jag att en valp kommer stanna kvar hos mig, helt säkert. Men jag är uppfostrad med en syn på djur, att de är individer och inte saker. Skaffar man ett djur, då ska man också vara beredd att ta hand om djuret i alla de år som de lever. Jag tycker det är fel att skaffa ett djur, kan vara allt från kanin till hund, för att ha det som leksak i två månader för att sedan lämna bort det när man ”tröttnar”. Visst är det självklart att man inte ska ha kvar ett djur man inte kan ta hand om, men det är en annan femma. Det borde man vara medveten om redan innan man skaffar djuret om det inte är pga. sjukdom, allergi osv.

Tillbaka till ämnet. Jag är ung och har hela (eller iallafall nästan, haha) livet framför mig. Jag har så mycket att lära. Jag har precis tagit körkort, det som kanske många av er haft i 10 år eller mer.  Jag har varit hundägare sedan jag var 11 år gammal och de har gett mig så himla mycket psykiskt. Visst kanske jag har fått växa upp snabbare än många andra barn eftersom jag haft ett ansvar, men jag har lärt mig så himla mycket. Tack vare mina hundar och mitt intresse för hund. Lärdomarna jag fått har inte bara varit till nytta i hundsammanhang, utan även helt andra sammanhang i livet. Jag är så tacksam för att jag har dem i mitt liv. Jag älskar dem gränslöst. Samtidigt som att ta valpar på Extra är en dröm för mig så finns det så mycket annat jag vill göra. För mig kommer det inte handla om att bara ta en valpkull utan jag kommer behålla ytterliggare en valp och jag är bunden ett x-antal år. Jag är evigt tacksam för att ha en sån mamma som jag har. Jag kan leva ett exakt likadant tonårsliv som vilken tonåring som helst, om inte ännu bättre. Detta tack vare att jag kan ha hundarna i mitt liv samtidigt som jag kan göra precis vad jag vill.  Resa iväg en vecka (om mamma är hemma), sova borta, festa en hel natt, tillbringa en hel dag i stan för shopping och fika osv. Jag har varit bunden till en sak under hela uppväxten, skolan. Men om ett halvår går jag inte i skolan längre. Jag vet inte vad jag vill jobba med, vart jag vill bo, hur jag vill bo, om jag vill resa osv. Jag vet ingenting helt enkelt. Redan nu är jag hundägare till två hundar, en på snart åtta år och en på fyra. Men ännu en hund betyder ännu mer ansvar. Att binda upp sig en ännu längre tid. Detta spelar såklart ingen roll om du levt ditt liv, har ett jobb och är gift. Då spelar det i princip ingen större roll om du har 1 eller 4 hundar. Men att lämna bort 1 hund är mycket lättre än att lämna bort 2, tro mig. Och om jag skulle behöva resa bort en längre tid hade jag haft 3 hundar. Man förlorar samtidigt möjligheter när man blir hundägare som så ung som jag. Finns det ens en möjlighet för mig att jobba som au pair i USA i ett år? Eller flytta till Norrland (hej vilt exempel) utan att känna någon och inte veta om någon skulle kunna passa hundarna om det behövdes? Eller plugga i Uppsala och bo i studentlägenhet? Långa dagar för hundarna att vara ensamma.

Jag är en människa som lever för dagen och som försöker att aldrig oroa mig inför morgondagen. Jag vet att allt alltid ordnar sig på ett eller annat sätt, men just i ett sånt här tillfälle känns det som man ska tänka längre än vad näsan räcker. Både mina mamma och mina syskon vill att vi ska ta valpar på Extra, vilket jag självklart också vill. Men jag vet samtidigt att det är mitt ansvar och mina hundar. Dem är ingenting jag bara kan lämna bort hej vilt. När vi åkte till Grekland i somras i två veckor fick vi räkna med en biljett utöver familjen. Det var hundarnas biljett. Att lämna bort hundar är inte gratis, snarare tvärt om. Om jag minns rätt fick vi betala runt 5000:- för våra hundar, i två veckor. Ni flesta som läser detta har säkert redan gjort så mycket i era liv. Ni har levt livet innan ni skaffat hund. Detta är en tanke som tynger mig och som jag tänker på dagligen. Jag vill jättegärna ta en valpkull på Extra, men det finns så mycket annat jag vill också. Och det är dumt och respektlöst att binda upp sig ännu mer då, än vad jag redan är. Hade min mamma varit pensionär hade det varit fritt fram, jag vet att hon alltid ställt upp för mig. Men det fungerar inte på samma sätt när hon jobbar heltid, min stora syster studerar och min lillebror går i gymnasiet.

Vad vet jag om livet egentligen? En artonåring tjej. Det kan man undra ibland! Ni flesta har säkert känt mig sen jag var en liten skit och sprang runt i utställningsringarna eller släpades efter Oliver i kopplet på Malmö brukshundklubb. På den tiden var intresset för hundarna allt. Det var det som betydde absolut mest för mig, det jag tyckte var absolut roligast och det jag älskade mest. I dagsläget är det förändrat. Hundsporten är inte allt för mig idag. Jag bryr mig inte alls lika mycket om utställning och lydnadstävlingar som jag gjorde innan. Jag älskar mina hundar precis lika mycket som förr men där jag är i mitt liv just nu, vill jag inte satsa allt på hundarna. Jag har inte viljan eller motivationen att få Extra till champion eller  att åka land och rike runt på utställningar varje helg. Missuppfatta mig rätt, jag tycker det fortfarande är kul (annars hade jag inte fortsatt träna på brukshundklubben, ha denna bloggen osv. Detta är en av anledningarna att jag inte tävlat med Extra på länge. Som ni kan se på våra resultat från lydnadstävlingarna gick det bara sämre och sämre för varje tävling i slutet. Jag hade ingen motivation, jag ledsnade – vilket resulterade i att Extra ledsnade), men det är inte allt för mig. Jag är inte villig att gå ”all in” för det idag. Kanske om ett par år. Men den tiden är inte just nu. För just nu så vill jag åka på roadtrips, resa, umgås, festa och göra alla galenskaper man bara kan göra i sitt liv. Jag vill leva kravlöst.

Detta kommer rakt från hjärtat och jag är helt ärlig i denna text. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med denna text men det var iallafall skönt för mig att skriva av mig – precis det som en blogg är till för ju! Det känns som det blev en hel del ”negativt med att vara hundägare” i detta inlägg men att bara skriva positivt om att ha hund är inte helt sant. Visst väger det helt klart upp nackdelarna, men i vissa perioder i livet känns det tyngre än andra. Har ni någon gång känt som jag? Kanske i denna åldern eller om ni hade hund när ni var yngre? Jag har tappat den där stora ginstan jag en gång hade för hundsporten. Antaligen kommer den tillbaka om ett par år, men just nu vill jag bara träna för nöjets skull. Att ta en valpkull är en stor dröm, en dröm som jag haft sedan jag föddes. Drömmen kommer gå i uppfyllelse någon gång, det vet jag. Frågan är om det är om ett halvår eller om ett par år. Det tynger mig också att det är, i princip, Extras sista chans att få en valpkull nästa löp. Sen tycker jag att hon börjar bli lite för gammal för det där. Tanken av att jag inte har någon valp efter Extra när både hon och Jakita gått bort skär i hjärtat. Jakita är inte så ung längre. Jag kommer fortsätta att fundera och tiden får helt enkelt utvisa hur det blir. Men chansen är 50/50.

Kärlek.