Stunder som knäcker mig

Jag och Extra kom precis hem efter vår halvmil-långa promenad. Jag har brytit ihop innan under någon promenad när vi varit ute men denna gången var den värsta hittills. Jag och Extra mötte ett par med barnvagn och en gammal golden gåendes bredvid. Vi har mött andra golden sen Jakita gick bort och det hade ingenting med likhet utseendemässigt att göra. Det var sättet denna gamla hund rörde sig på, som på något sätt påminde om Jakitas sista dagar i livet. Jag såg det på håll, men när jag kom ännu närmre lade jag märke till att jag inte var ensam med att ha uppmärksammat detta. Jag har aldrig någonsin sett Extra granska en annan hund på detta sätt, jag såg hoppet och hur hon iaktog den andra hunden. Jag såg att hon till en början trodde att det var Jakita. När hon, liksom jag, kunde konstatera att det inte var Jakita brast det för mig. Tårarna bara rann ner för mina kinder när jag såg besvikelsen i Extras uttryck. Jag vill hela tiden måla upp en scen i mitt huvud om hur det skulle sett ut om Jakita kom hem en dag. Jag vet att både Jakita och Extra skulle vara gudaglada. Jag vet precis hur det skulle ha sett ut. Jag vet precis på vilket sätt dem skulle leka och jag vet precis hur deras gaddar skulle möta varandra. Hur Extra skulle dra i Jakitas överflödiga halsskinn och hur Jakita skulle naffsa Extra alldeles för kärleksfullt i örat. Det är stunder som den här som knäcker mig. Som får mig att vela borra in mitt gråtande ansikte i Jakitas hals och gosa med hennes tjocka kinder, och känna trösten som bara hon kunde ge. Utan att varken säga eller röra en fena. Jag vill ha henne liggandes bredvid mig i sängen, även om hon bredde ut sig alldeles för mycket så att jag knappt fick plats själv. Jag saknar hur Jakita, vrålhungrig, kom upp till mitt rum och hämtade mig varje dag kl. 17.55 för att maten skulle serveras till henne och Extra klockan sex, det visste hon. Hon var som ett levande ur och var väldigt noga med tider. Speciellt när det gällde mat och promenader.

Just nu är jag inte okej -och det är okej. Det är faktiskt okej att inte vara okej. Jag måste få sörja, sakna och bearbeta. Vissa dagar är svårare än andra, idag är en sån dag.

281se4z

En tanke på “Stunder som knäcker mig

  1. Mina tårar rinner också när jag läser om din sorg och saknad! Det är helt okej att sörja, sakna och gråta. Att man inte mår så värst bra när man mist sin bästa vän och dessutom ser en saknad hos sin andra pälskling gör ju inte saken så mycket enklare.
    Det är en hemsk erfarenhet du fått och det tar väl sin tid att smälta. Var rädd om dig och jag skickar en stor tröstekram till dig och några nospussar till Extra.
    Kramisar ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s