Det känns som igår

När jag var 9 år gammal började jag träna med en bekants golden retriever. Jag gick kurs efter kurs med denna hund. Oliver (hunden) bodde mer eller mindre hemma hos oss. I tre år tränade jag med Oliver; allt från grundkurs till agility. Tre år tog det att bevisa och övertyga mina föräldrar om att jag visst kunde få en egen hund, att jag visst inte skulle tröttna och att jag visst det skulle klara av en egen hund. En hund som var min, där jag hade huvudansvaret. Jag kände mig så vuxen och stor, förstod inte varför det var en sån ”big deal”. När jag tittar tillbaka på bilder idag förstår jag varför. När jag ser mig själv idag som elvaåring är min reaktion ”Herregud vad liten jag var! Hur kunde jag få en hund?”.

Jag är så tacksam att jag som elvaårig fick min Jakita. Jag är så glad för att hon var mer vild än tam och så snäll så att hon var dum. Hon var en konstant utmaning, en hund som lärde mig att i väldigt tidig ålder handla, ta konsekvenser, läsa av, ta ansvar och analysera. Idag är jag analytikern själv. Jag analyserar personer, djur, situationer och anledningar -helt omedvetet. Jag är otroligt uppmärksam, klok och ödmjuk (får man säga det om sig själv?). Mycket vill jag tro att det är pga att jag fick just Jakita som barn.

I skivande stund sitter jag och Extra på tåget på väg till Göteborg. Därifrån möter min otroliga pappa upp mig för att langa över en bil så att jag och Extra därifrån kan köra till Fjällbacka. Extra ligger vid mina fötter, åker rulltrappa utan problem och är nästan lite för lätt att ha med sig. Enda tillfället hon blir något jobbig är när det ligger mat och skräpar -men och andra sidan: vad ska man förvänta sig? Man är inte golden för inte!

I förrgår tittade jag på bilder på Jakita. Jakita som sex veckor. Hur kan hon vara borta? Det känns ju som igår. Saknaden kommer ofta krypandes. Tanken av att gosa in mina händer och mitt ansikte i hennes alldeles för överflödiga skinn runt halsen får mig gråtfärdig. Exakt nu, när jag skrev den senaste meningen, fick jag en klumb i magen och ett bekant tryck bakom ögonen. Saknaden är så påtaglig. Den får mig många gånger att vilja lägga huvudet i kudden och skrika. Vissa låtar kan jag inte lyssna på utan att sjunga med och samtidigt gråta till.

Det är ”bara en hund” kanske många tänker. Men det är faktiskt inte bara en hund, det var min hund. Min Jakita. Som jag saknar något otroligt. Att jag inte är ensam om att sakna min toka är jag medveten om. Livet som ligger nere vid mina fötter just nu saknar. Hon saknar. Så det gör ont? Jag vet inte. Men hon har börjar yla när hon är ensam och en hund som ylar, ja… dem vill ju samla flocken. Det gör riktigt ont i mig att veta att hon (jag vet inte hur ofta det sker dessvärre) ylar när hon är ensam. Extra har aldrig varit ensam, hon har aldrig varit ensamhund. Tillfällen hon blivit lämnad helt ensam innan Jakita lämnade jordelivet kan man nog räkna på en hand. Jag vet, att om det är någon som saknar så är det Extra. Hon saknar sin Jakita. Själsfrände, förebild, bästa vän och mamma. Det var faktiskt precis vad Jakita var för Extra, och många gånger är jag så tacksam för det. För en goare hund finns inte.

Till det jag egentligen skulle skriva. I tidigt skede efter Jakitas bortgång sa jag bestämt att jag inte ska skaffa någon mer hund än Extra förrän jag blir äldre. Man kan ju säga att den tanken är lite av ett minne blott. Jag drömde för ett par veckor sen att jag även miste Extra. Jag såg mig själv i drömmen. Det var fruktansvärt. Aldrig någonsin har jag sett mig så. Jag gick runt och skrek. Det var så mycket smärta. Jag kan inte riktigt beskriva mig själv i drömmen men hela min värld och mitt liv bara rasade. Jag kändes så okontrollerad och skör. Det var hemskt och är aldrig någonsin en känsla jag vill uppleva ”in real life”, bara att känna och uppleva i en dröm var fruktansvärt. Denna dröm och Extras ylande (som skär in i mitt hjärta) har fått mig att tänka om. Kanske blir det ett till litet liv snarare än vad jag räknat med. Kanske till nästa sommar? Inte för att ersätta Jakita på något sätt, för det är omöjligt -men att få en till guldklimp att älska, glädjad av och ta hand om. Det hade tröstat så mycket att veta att Extra inte är ensam, jag ogillar när hon är ensam. Speciellt lägre stunder. Jag får ångest och känner mig elak. Det fick jag aldrig förr. Då hade Extra och Jakita varandra. Människor som säger att ”Det är skitsamma om man har en eller två hundar, dem har ändå inte sällskap av varandra” vet inte vad dem pratar om. Jag tycker det är så mycket bullshit. Jag kunde ofta ligga i sängen på mitt rum (som ligger på andra våningen) medan jag kunde höra Jakita och Extra dra igång ett race därnere. Lekte, det gjorde dem dagarna i ända. Jag och många andra som träffat Jakita och Extra har aldrig träffat två hundar, som bor ihop, som lekte så mycket som dem gjorde. Det var kärlek, på en helt outstanding nivå. Extra har aldrig varit så intresserad av att leka med andra hundar, ibland undrar jag om hon vet hur man gör. Självklart vet hon ju det, men det har aldrig legat i hennes intresse. Jakita tyckte om att leka med alla hundar, stora som små. Medan Extra aldrig riktigt brytt sig, det var bara Jakita som gällde.

En del av er (om någon fortfarande läser här ibland, hehe) kanske är lite nyfikna och undrar vad det är för ras jag har tänkt mig och det väljer jag faktiskt att hålla lite hemligt för tillfället, just för att inget är säkert. Men, jag kan avslöja att det inte blir en golden, trots att jag älskar och avgudar denna fantastiska hundras. En ras jag alltid kommer rekommendera varmt och som ligger SÅ varmt om hjärtat. Men jag känner att nu efter Jakita så blir det något annat. Har ägt golden i snart 10 år och rasen är lätt bland mina ”3 raser” på vilken som blir min nästa hund. Men, det har jag inga planer på.

Skönt att skriva av sig lite här. Vill önska er alla en fantastisk sommar! Var rädda om er och ta vara på varje dag, man vet dessvärre aldrig hur många man får. Många kramar!