Ständigt på vift

Livet är en märklig företeelse. Inget blir som man tänkt sig -både på gott och ont. I år har jag förlorat två liv som jag älskat från djupet av mitt hjärta. Min farfar och min Jakita. Dem fattas mig varje dag även om det känns som dem hela tiden är med mig. Men året har inte bara inneburit sorg. Det har varit så mycket skratt, glädje, kärlek och lycka också. Jag har så himla många nära och fina vänner (har nog ovanligt många som står mig så nära tror jag) och jag har även knutit nya vänskaper och relationer. Jag har rest, rest och återigen rest. Jag har varit i Asien; Thailand, jag har varit i Afrika; Tunisien, jag har varit i Europa; Dublin (räknas Danmark, Tyskland & Sverige med?) och jag har varit i USA; New York. Nu när höstmörkret har krupit sig på och det snart är december kan jag inte låta bli att drömma mig bort till varmare breddgrader, sol, bad, solblekthår och en alldeles för brun solbränna (har min mamma och pappa att tacka för mitt fantastiska pigment). Extra har även slutat yla och funnit sig i livet som ensamhund. Det glädjer mig så. Det kommer vara vi två ett tag framöver trots allt, tror det blir bäst så. Iallafall just nu, jag jobbar heltid och lever för dagen. Vad händer här näst? Hoppas på många oväntade och galna överraskningar i livet.

20131120-230205.jpg

20140120-230603.jpg