En dramatisk gårdag

Det kan man nog påstå att gårdagen var. Den var fylld med tårar, både av förtvivlan, rädsla och sorg men också utav glädje, lycka och kärlek. Extra hade flåsat ett par dagar och tempen har varit låg, dock har inget värkarbete påbörjats utan igår (två dagar efter beräknad valpning) rann det ut väldigt mycket grön vätska ur Extra, vilket kan tyda på att något hänt med en moderkaka och att någon eller flera av valparna kan befinna sig i fara.

Efter ett kort telefonsamtal var vi på väg mot Malmö djursjukhus. Där vi tog ultraljud och även röntgade Extra. På röntgenbilderna såg man i princip inget vettigt, hon var fylld med fostervatten men man kunde i alla fall tyda att valparna fortfarande låg väldigt högt upp i magen och det fanns ingen antydan till påbörjad valpning. Ultraljudet visade dock att valpen som skulle komma ut först inte hade några hjärtslag. De erbjöd att vi kunde åka hem och vänta (och sätta igång henne på annat sätt) men då visste man varken hur det skulle gå för henne att föda ut en död valp, som även var den första som skulle ut, om resterande valpar skulle klara sig eller hur Extra skulle påverkas. För mig fanns bara ett alternativ och jag sa direkt till veterinären att det skulle bli kejsarsnitt. Jag vägrar utsätta Extra för något så ovisst och eftersom dem såg hjärtslag på andra foster visste jag att största chansen även för valparna var ett kejsarsnitt.

Efter en väntan, som kändes som en evighet, fick vi äntligen träffa fem välmående och pigga valpar. Liggande i en liten kuvös. Till skillnad från tårarna som kommit resten av dagen kom nu glädjetårarna. Valparna, så fantastiska. Så otroligt fina. Så vackra. Jag är helt såld. Veterinärerna kom ut med en sjätte valp i en handduk som var helt livlös -men som hade puls. Denna valp kämpade jag och mamma med länge, vi lyckades få henne att både andas och hon blev väldigt pigg och sprallig. Extra hade även klarat operationen galant men var ängslig och rastlös när hon kom till oss.

Väl hemma med de sex valparna, fick de börja dia. Eftersom inte Extra födde valparna på naturligt sätt så blev hela situationen lite konstig och till en början undrade hon vad det var för läskiga saker som ålade omkring. Nu ligger hon i lådan som hon inte gjort något annat och jag får i princip dra ut henne därifrån när hon ska ner och äta/uträtta sina behov. Hon sköter om dem så otroligt bra och är så himla varsam med dem, samtidigt som man märker att hon verkligen förstår att hon är deras mamma. Precis som hon vet att hon är deras allt -så himla häftigt!

Tillbaka till diandet, den sjätte valpen diade inte. Vi stödmatade henne och försökte på alla sätt få henne att förstå hur hon skulle dia. Men det fanns inga som helst tecken på att hon skulle kunna äta på egen hand, så vi stödmatade henne med hopp om att det skulle komma med tiden. Hon var ju så himla dålig när hon föddes, dock var hon väldigt ”välmatad” och en av de större valparna i kullen. Dock dröjde det inte länge förrän hon började gnälla. Det skar i mitt hjärta och jag visste mycket väl om att en valp som skriker/piper/gnäller förmodligen är sjuk och inte kommer överleva. Så blev det även i detta fall. Efter ett par timmar blev hon slöare och hon fick somna in i mina händer. Att man kan knyta band till en liten valp som man bara haft ett par timmar är skrämmande,  hon var så otroligt vacker. Vi begravde henne med en fin bomma och idag kan jag trösta mig med att hon inte har ont och att hon inte lider längre. Eftersom det förmodligen var hennes moderkaka som gått sönder så kan det vara så att hon fick syrebrist, för man såg att hon inte var som dem andra. Istället för att åla sig till Extra och de andra valparna ålade hon sig i helt fel riktning och verkade bara kunna åla sig åt ett håll. Jag har fällt många tårar över denna valp, men att få en valp att överleva till varje pris, är det värt det? Nej. Inte om det inte är en frisk valp som kan leva ett värdigt liv. Ett sjukt liv är inget liv man önskar någon.

Idag kan jag stolt säga att jag har fem pigga och allerata valpar som diar precis som det ska! Häftigt hur man kan se att man verkligen föds med olika personligheter! Som jag ser fram emot att följa dessa mirakel. En dröm som jag haft sedan barnsben har gått i uppfyllelse och idag ligger jag här med min första egna valpkull i sovrummet. Det är magiskt.

Här kommer ett gäng bilder på guldklimparna…

DSC_0154 DSC_0027 DSC_0031 DSC_0033 DSC_0046 DSC_0049 DSC_0050

4 tankar om “En dramatisk gårdag

  1. Vilka underbara små gryn. Tårarna kommer när jag läser din berättelse och jag är så glad att allt gick bra. Tänkte så på dig under några dagar eftersom jag läst att det var på gång och sen var det tyst från dig. Då funderade jag mycket på hur det hela hade gått. Lycka till med dina små puppisar. De ser ljuvliga ut. Ska bli kul att följa dem. En ska kanske rent av stanna hos er?
    Kram

  2. Så söta små gryn. Mycket färg som både mor och far. Nu följer vi dom med spänning och ser fram i mot söta små valpbilder.
    Många kramar från Rimboligan

  3. Hej Johanna. Tårarna kom när jag läste vad du har gått igenom med din älskade hund Extra.Det skall bli roligt att läsa om dessa små guldklimpar Med din klokhet så får ju dessa små guldklimpar komma till bra hem.
    Vi har träffats en gång på en träff hos Lisa i Ödeshög det är jag som har HÄLGE och vi bor i Alingsås. Var rädd om dej och dina guldklimpar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s