Limhamnsfältet

I lördags var jag på Limhamnsfältet med Extra och Shadow aka ”Långben”. Det var blåsigt och kallt, men solen sken som tur var! Shadow gick loss på stranden och var alldeles galen när han skuttade omkring i havet. Så härligt att se! Han ser så rolig ut nu den lille spillevinken…långa ben & enorma öron, hihi.

DSC_0202 DSC_0203 DSC_0205 DSC_0206 DSC_0214 DSC_0218 DSC_0219 DSC_0220 DSC_0222 DSC_0224 DSC_0229 DSC_0232 DSC_0233

Favorit?

Bilder från Limhamnsfältet förra helgen, har ni någon favorit?

Ps. Tack till alla som kommenterat inlägget under!! Mycket intressant. Självklart så ska tik och hane komplettera varandra både när det gället exteriör och mentalitet. Det tycker jag är viktigt. 

Kameran har haft semester

Nu mina vänner…ska ni få avnjuta ett par bilder från i söndags. Tyvärr dog kameran nästan direkt men jag hann knäppa ett par bilder. Här kommer dem!

 ”En golden älskar sin familj och har ett hjärta av guld”

 Min gammeltant på snart åtta bast som är alldeles ljus runt hennes ljusbruna ögon, syns ännu mer när hon är blöt. Kan inte förstå att hon blir åtta år i mars….hon var ju fyra precis?!

 Undra hur gammal denna jycken måste bli för att lugna ner sig? Trodde hon skulle bli lugnare med åldern, men det har jag inte märkt av ännu 😉

Det var allt för denna gången!

Born to be wild

Förra lördagen var jag och mamma på Limhamnsfältet och rastade hundarna, det har vi ju gjort sen Jakita var ett halvår gammal så dem är ju väldigt vana vid att va där. Som vanligt sprang hundarna lösa, lekte, sprang och bara ”va”. Det gick en stund och vi hade inte sett Jakita på ett tag. Vi brukar alltid se en skymt av henne då och då, men inte denna gången. Tillslut hade det gått en timme. Vi har ju aldrig ”blivit av” med henne i Malmö så det kändes lite oroligt eftersom vi inte var hemma. Jag ringde polisen, anmälde en försvunnen hund. Efter ytterliggare en timme hade det gått över två timmar sedan vi såg henne senast och vi hade hunnit gå på fältet fyra varv runt enda ut till T-bryggan. Då började tankarna ploppa upp i huvudet ”Vart är hon?”, ”Hade hon varit kvar på Limhamnsfältet hade vi hittat henne”, ”Har någon kidnappat henne?”….Det är ju allt för vanligt med hundkidnappare i dagens samhälle. Jag trängde bort tankarna och försökte tänka ”Det är Jakita vi pratar om, det kan ta ytterliggare timmar om hon hittat något roligt vilt att jaga”. Efter ca 3 timmar började jag ge upp, jag började oroa mig, jag och mamma gick över vägen till en gammal järnväg där hon varit en gång tidigare (finns lite buskar och sånt där) och jag säger ”Asså mamma, det är något fel. Det är någonting som inte stämmer, tänk om någon har tagit henne…”. Mamma är envis och kollar sig runt om medan jag går mot ett annat håll. Plötsligt hör jag mamma ropa ”Kiiiiiiddi!”. Snabbt som sjutton viker jag upp bredvid mamma och får se Jakita, överlycklig. Tårarna kommer, min Jakita. Dumma hund. Hon är inne på ett inhägnat område där det står en securityskyllt. Där står det även att det är ett larmat och bevakat område. Jakita står och steppar och vill bara ut till oss, inne på det inhägnade området står det en gammal bil som liknade vår förra lite. Hon börjar steppa mot bilen (hon älskar att åka bil). Mamma springer runt medan jag står och pratar med Jakita vid staketet (staketet var ca 3 meter högt så man kunde inte klättra över heller). Vi hittar ingen grind eller öppning, Jakita är inlåst. Hon måste ju ha kommit in någonstans? Under tiden jag ringer polisen för att be någon komma dit så hittar mamma ett hål bland en massa buskar -det var där hon hade kommit in. Vi gick ut Jakita, tungan hängde men en hel del energi fans kvar i det lilla knippet. När vi kom hem somnade hon skönt, dagen efter haltade hon en del men det gick över nästa dag. Skönt!! Hon hade säkert överansträngt sig, det har hänt Extra ett par gånger innan. Skönt att allt ordnade sig tillslut, började som sagt gå i hemska tankar. Jakita, lilla Jakita, jag vill att hon ska få springa fritt och få utlopp för sin energi, hon är liksom ”born to be wild”…..men tyvärr så händer sånt här allt för ofta. För hennes egen skull (och för våran förstås) är jag ledsen, för det måste vara jobbigt för henne också. Jag tycker själv det är jobbigt att ha en sån hund, men har lärt mig att leva med det. Jag börjar tvivla på att det går att ”tämja” denna hund. Inomhus är hon underbar på alla sätt och vis, men när man kommer ut i naturen….då kommer vargen i henne fram. Att ha två hundar som Extra är en dröm för mig, allt hade varit så mycket enklare och det hade varit så roligare att gå långpromenader. Detta kanske låter dumt, korkat, konstigt, överdrivet, ofint, ja -gud vet allt…men det är sant. Har ju hört talats om ”anti-jaktkurser” men tvivlar starkt. Någon som vet vad det innebär?

Något som jag blir lite oroad över ibland är att hundarna tar efter varandra. När Extra kom till mig brydde hon sig inte ett dugg om kaniner, fåglar och katter. Men det har Jakita uppmärksammat så även hon blir galen när hon ser en kanin. Men hon är inte Jakita, skulle hon springa efter kommer hon efter ett par sekunder. Jakita kan vara borta i timmar, men ändå. Det är sjukt störigt. Har även märkt på Extra att hon ”vågar” springa mycket längre ifrån mig än vad hon gjorde förr, och det är också ”tack vare” Jakita tyvärr. Jakita är inte någon bra förebild när det gäller sånt. Tyvärr är det ju ofta så att hundarna tar efter varandras ”dåliga” sidor. Jag har länge levt på ”det blir bättre med tiden”. Jakita är ju ändå sju år nu (eller fyller 6 mars) men det känns som att hon blir värre med åren istället, hehe 😉 Det jag är mest rädd för är att det någon gång ska hända något. Att det slutar illa. Den tanken är så overklig, men har ändå varit så ”nära” så många gånger. När försvinner vår ”tur”?

Älskade tokiga hund, om du inte kunde lära dig någon gång.

Tänkte knäppa ett kort på mina guldklimpar tillsammans, såhär bra gick det….

Har precis skickat in mitt projektarbete (det var deadline idag), vilket känns jätteskönt. Supernöjd med Nisse och Annelies framsteg!

Fin höstdag på Limhamnsfältet

Efter att ha vaknat och ätit frukost åkte jag och mamma ner till Limhamnsfältet i Malmö för att rasta hundarna. Där fick de springa av sig, leka och bada (kanske årets sista?). Jakita tycker som alltid detta är toppen och hon älskar att få springa lös och gå sina egna små vägar. Annelie och Nisse (min projekthund till instruktörsutbildningen) mötte upp oss på fältet och sen följde jag med Annelie hem. Mamma åkte hem med vovvarna och hämtade mig när vi var klara, ett par timmar senare. Det var en oerhört fin höstdag med strålande sol samtidigt som det var alldeles vinstilla. Härligt!

/Johanna

Konkurrens om matte

Hemkommen efter 10 timmar på klubben, slutkörd är det rätta ordet.

Klockan 08.00 idag var det dax för instruktörsutbildningen som drog igång igen efter sommaruppehållet (saknade dig där Sanna, stor kram till dig). Det var en trevlig dag med fint väder, sol och blå himmel. Hela dagen har vi ägnat åt att snacka om tävlingslydnad och gått igenom alla lydnadsmomenten som finns i klass 1 och dess regler. Inget som var nytt precis, men fick en del upplysningar ändå.

När utbildningen var slut vid halv fyra kom mamma med Jakita och Extra till klubben. Mamma och Extra satte sig på en bänk så de hade utsikt över hela agilitybanan medan jag tränade agility med Jakita. Hon var taggad som in i bomben och riktigt pepp på agilityplanen. Jakita utstrålar en sån glädje när hon får springa igenom/över/på alla hinder, hon bara lyser! Jätteroligt att se att hon tycker det är så kul. Agility är helt enkelt Jakitas grej -en massa fart och fläkt som passar Jakita utmärkt! Medans jag och Jakita sprang banan flera gånger från alla möjliga håll och kanter satt avundsjuka Extra och skällde vid mamma. Extra brukar annars vara bra passiv, men när matte lämnar henne för någon annan så måste man ju visa att man längtar efter matte, hehe 😉

När jag lämnade över Jakita till mamma var hon trött och varm, hon hade en låååååång tunga kan jag meddela om 😉 Sedan var det Extras tur att få träna lite. Hon var riktigt taggad och vi började med att köra lite agility innan lydnadsträningen.  Snacka om att Extra känner att det blir lite konkurrens om matte när jag tränar med Jakita och hon bara får titta på. Hon tyckte det var skitskoj, flög in i tunnlar (hon bara älskar att springa igenom dem), flög över hinder och var jätteglad för att få ha matte för sig själv. När vi sedan skulle träna lydnad kom mamma och Jakita och satte sig i gräset och tittade på. Tvåans hopp gick kanon idag, för ovanlighetens skull så testade jag även 3:ans hopp (när man slänger över träapporten också) och det gick suveränt. Har aldrig gjort det innan och Extra utförde det hela exemplariskt, älskade hund. Sedan var det den där rutan…..vad ska man säga? Rutan, rutan, rutan. Hon sprang och ställde sig på vänster sida och fattade inte riktigt vart hon skulle. När jag la in belöning bakom rutan gick det jättebra. Det räckte med att jag la in belöning där en gång och skickade henne, sen sprang hon in i rutan hela tiden. Det får nog bli belöning bakom rutan i fortsättningen igen. Apporteringen tränade vi också enskilt, och nu är hon back on track igen på den fronten.  Direkt när jag slängde ut apporten och sa ”apport” sprang hon ut och hämtade den, så det lilla problemet vi hade tog Extra själv hand om verkar det som 😉 Sköööönt!

Nu ska jag inta sängen och se några CSI-avsnitt. Är mer eller mindre utmattad. Efter 10 timmar på klubben drog jag och mamma direkt till Limhamnsfältet med hundarna där de fick springa av sig det sista krutet. Antar att de är lika utmattade som jag…eller iallafall nästan 😉